Seniorglädje vill hjälpa till att bryta ofrivillig ensamhet hos våra äldre. Vi ser oss själva som en "social" hemtjänst där fokus ligger på social samvaro, sällskap, glädje och gemenskap. Läs mer om vår tjänst genom att klicka här

 

Vårt företag startade sommaren 2016, men vår historia går tillbaka till år 2008. Det var året då vår mamma, endast 58 år gammal drabbades av en obotlig hjärntumör. Då visste vi inte vilken resa vi hade framför oss. Och det var nog tur. Hur hade vi annars klarat dessa år av oro, sorg, vanmakt, maktlöshet, kamp och stundom hopp som genomsyrade vår vardag efter att den svåra sjukdomen drabbade vår familj. Vi som startade Seniorglädje är systrarna Susanne och Cecilia Sidmalm.

Mamma Solan
Vår mamma var en fantastisk kvinna som alltid satte oss döttrar och sin familj först. Vi var otroligt sammansvetsande vår mamma och vi. Mamma var en kämpe. En underbar medmänniska som ville alla väl, omtänksam, humoristisk, social och glad. Trots att hon var ensamstående med tre barn och arbetade som undersköterska kände vi barn aldrig av att vi hade det dåligt ställt. Det fanns alltid mat på bordet, rena kläder och tonvis med kärlek i vårt hem. Mamma blev tidigt mormor, endast 46 år gammal och stoltare mormor har sällan skådats. Säg det som Solan inte skulle gjort för sina, så småningom, sex barnbarn. Ja, det finns inte. Hon avgudade dem allihop. Var och en på sitt sätt.



Efter mamma blivit sjuk och därmed rullstolsburen, blev hon alltmer isolerad i hemmet. Då hon var försvagad i vänster sida orkade hon inte ta sig ut själv med rullstolen utan blev beroende av hemtjänst. Och av oss. Hemtjänsten gjorde vad de kunde med de medel de hade. Men att sitta ner och ta en fika, småprata eller bara sitta och lyssna på en ensam människas historia fanns det inte tid med. Det var dela ut mediciner, hjälpa till på toaletten, tvätta och diska som stod på agendan. Visst, mamma blev så småningom beviljad ledsagning några timmar varannan vecka. Men så började det dyka upp vikarier eller människor som mamma inte kände och då började hon avboka ledsagningen. Med ytterligare isolering som följd. 



Gemenskap - en livsviktig ingrediens i livet
Det är svårt att föreställa sig hur mycket känslan av gemenskap betyder för oss på jobbet, sällskapet till en make/maka, att möta en gammal vän på stan som man stannar och pratar en stund med. Det här vardagliga som gör att man känner sig behövd, glad, viktig. Man är någon. När det rycktes ifrån mamma blev hon mer och mer nedstämd. Vi gjorde vad vi kunde, vi besökte henne så ofta som möjligt. Vi gick ner i arbetstid för att hinna vara där ytterligare lite till. Att ta med barnbarnen i den mån det gick var viktigt. Barnbarnen fick henne att känna sig frisk för en stund. För dem var hon ju fortfarande mormor. Men så fort vi stängde dörren för att åka hem kändes det jobbigt. ”Nu sitter hon där ensam igen”, känslan som var så oerhört tung att bära. 



Mamma kunde bo i sin handikappanpassade lägenhet i ca fem år innan sjukdomen gjorde henne så dålig att hon fick komma till ett serviceboende. Där bodde hon sitt sista år i livet. Ett fint serviceboende, med fin personal som såg till att mamma hade det så bra hon kunde med resurserna de hade. För mamma var det bra att flytta hemifrån. Det innebar att isoleringen bröts, att hon hade människor runt omkring sig hela tiden. Hon behövde aldrig känna sig ensam. Det fanns aktiviteter hon kunde vara med på. I alla fall de första månaderna, innan hon blev sämre. I maj 2016 dog mamma, inte ens 66 år fyllda. Vi saknar henne så det gör ont. Hon var världens bästa mamma och mormor. Vi vill att hon ska komma tillbaka. Frisk. Det kommer inte hända. Men om vi kan göra någonting bra för människor som är ofrivilligt ensamma så har inte vår familj behövt gå igenom det här förgäves.

Vi vill rikta ett stort, varmt och innerligt tack till de eldsjälar inom omsorgen som gör det där lilla extra trots att deras arbetssituation inte alltid tillåter det. Ett speciellt tack till Luz på Sigtuna Kommuns hemtjänst och Ridwana och Nettan på Ärlinghems äldreboende. Ni är vår inspirationskälla till det här initiativet.

 

Mamma – för alltid älskad – för alltid saknad.



Susanne och Cecilia Sidmalm